hokum

Idag känns det som allt kommer att gå fel - vilket i princip det redan har gjort. Det vilar en förbannelse över den här dagen och mig speciellt. Jag vaknade upp stressad hemma hos Adam och ska klä på mig snabbt, genast märker jag att min väska inte är i hans rum och inte heller i resten av nedervåningen. HAN HAR ALLTSÅ INTE TAGIT IN MIN VÄSKA SOM JAG BAD HAN ATT GÖRA. Så jag tar han nyckar och trycker på en av dem två knapparna, jag menar om chansen är 50/50 så måste jag nästan trycka rätt - det gör jag dock inte, så bilen börjar tjuta! Men snabbtänkt som man är så låser man upp hela bilen, tar ut väskan och tänker att dagen kan inte bli värre än så här. FEL! På tåget så läser jag ut min bok och blir så grymt besviken på slutet att jag inte vet vart jag ska ta vägen...! Det är överdrivet många lektioner till vi får lunch och när vi väl är där så säger TANTEN att maten är slut, SLUT!! Inventering på coop idag också, vilket jag verkligen inte orkar för jag är så grymt trött och så sjukt seg i huvudet...

Jag brukar hålla mina rutiner och oftast ser mina torsdagar ut som alla andra torsdagar, det kanske låter lite segt och tråkigt, men jag gillar faktiskt att veta vad man ska göra om dagarna. Idag blev det dock en annorlunda torsdag och jag kom på mig själv med att gilla att bryta på mina rutiner. Dagen började relativt normalt med att ha sovmorgon och sen skola, men istället för att ta tåget hem med Erika så stannade jag var med några av mina kära klasskamrater och åt kinabuffé. Efter ha ätit så mycket att magen nästan höll på att spricka så åkte jag hemåt, men så ringer Adam och säger att vi ska till Sandviken och kicka på soffer (han behöver ju självklart min soffexpertis). Dock var den resan lite onödig då vi efter ungefär en kvart åkte tillbaka till Hofors för att alla soffor var för hårda (enligt mig). För att slippa träna i helgen så trostade jag mina trötta ben och begav mig till gymmet, som tur var så blev jag pigg så fort jag satte in hörlurarna och tryckte fram första bästa powerlåt. 

Jag saknar min älskade systeryster så grymt mycket just nu. Saknar vårat osammanhängande babel, våra mysiga filmkvällar i hennes lägenhet och hennes gulliga barn, mina små älsklingar. Att gå från att träffa sin syster flera gånger i veckan till tre gånger om året är ingenting man vänjer sig vid. Jag missar lilla Svennes utveckling från liten bebisgubbe till pojke och Manda som växte så fort på den korta månaden vi var tillsammans, tänk hur stor hon har blivit nu!

Jag har tänkt mycket på vädrets effekt på oss människor, mitt humör ändras oftast efter vilket väder det är.

---

"Jag cyklade en bra bit till mitt förra arbete och var inte typen som stannade hemma även fast det regnade." I mitt personliga brev skryter jag om att vädret inte påverkar mina val, om jag har bestämt mig för att göra någonting en dag och det regnar så gör jag det i alla fall. Envishet är en bra egenskap, men det kan ju gå till överdrift ibland. Som idag när jag trostade vattendropparna som föll ner från himmelen och inte tog med ett paraply för igår när jag tittade på vädret så skulle det vara sol och när det är sol behöver man fan inget paraply!

---

Regn är ju mysigt, men bara om man får hålla sig inne...

Alla dörrar i mitt hem är nu borta och jag saknar dem så. Tänk er själva att inte kunna stänga in sig och vara allderles för sig själv, inte ens på toa. Anledningen till min dörrlöshet är att dem håller på att målas om, men som tur är kommer dem tillbaka redan imon, puh.

Ångest! Panik! Själv i skogen! Faaan... Allt ser likadant ut i skogen, allt är grön och det finns stenar och träd överallt. Varför ska man springa runt i skogen, ta olika stigar som leder en längre och längre in tills man inte längre hittar ut. Det var i alla fall det som hände mig. Jag promenderade runt i skogen med hopp om att hitta några kontroller, hade bara två kontroller kvar sen var mitt VG säkrat. Gud hade dock andra planer.

---

När jag väl hittade ut ur den hemska skogen insåg jag att redan nästa onsdag skulle jag vara tvungen att besöka denna förfärligt gröna skog igen...

Jag var visst lite väl ivrig när det kommer till bloggandet och glömde att skriva den
obligatoriska presentationen, men nu kommer den. Mitt namn är Emma och har aldrig haft nått smeknamn, i alla fall inget som har hållit sig kvar. Jag bor för tillfället i en utby till en håla som någon kanske känner igenom som Hofors och om jag mot förmodan kommer skriva någonting om detta ställe kommer jag att ersätta dess äkta namn med ”hålan”. Dagarna spenderar jag oftast i skolan, eftersom jag är en pluggis som min kära väl Julia påpekade i sin blogg måste jag leva upp till denna status. Det är också därför jag skapade
den här bloggen, för att vår svenska/engelska/kontaktlärare beordrade oss till det.

---

  

 

Här är en gullig bild på min fina lilla klass :)

---

Bloggen kommer att innehålla olika inlägg som inte alls kommer ha med varandra att göra. För att ni inte ska bli förvirrade så ska jag försöka att strukturera upp det hela, även fast det inte ligger i min natur, jag kan alltid ursäkta mig med min oerfarenhet inom bloggvärlden.

Jag sitter just nu på min säng och försöker att skriva en sammanfattning till NK läxförhöret, medan så sappar jag runt bland alla låtar på min datorn och så snubblade jag över en låt av Laleh. Låten var "mamma" som jämt får mig att tänka på pappa, ironiskt nog, som alltid finns där men ändå inte...