hokum

Förra veckan var jag på en teater med min klass, teatern hette kung Lear och det är ingen annan en Shakespear som har skrivit den. Förut när jag tänkte på Shakespeare så tänkte jag på tragedier, nu så tänker jag på clownansikten, pipiga röster och skratt. Pjäsen kung Lear var inte som någon annan teater jag har varit på, det var som om vi i publiken var med i själva pjäsen och vad vi gjorde påverkade vad som hände. Jag tackar gudarna att vi inte satt på första raderna för de som satt där blev utpekade, smått hånade och några tvingades till och med gå upp på scen. Men jag älskar när publiken är med på det viset, man känner sig delaktig i vad som pågår och så länge jag själv inte blir tilltalad av skådespelarna eller måste kliva upp på scen så är det helt fantastiskt.

Teatern vi var på hette som sagt kung Lear och handlade om en kung som skulle dela upp sitt rike mellan sina tre döttrar, men för att bestämma hur mycket av riket döttrarna förtjänade så skulle de förklara sin kärlek för sin far. Den som tillkännagav sin kärlek på bäst sätt skulle då få mer än de andra. Två av de tre döttrarna var snabba med att förkunna sin kärlek medan den tredje som var kungens favorit vägrade, kungen blir rasande och avsäger hennes arv. Det är grunden i teatern och efter det så spårade just den här teatern ganska totalt, ibland missade man lite av själva handlingen när skådespelarna improviserade lite för mycket. Om jag inte hade läst på om teatern och handlingen före skulle jag ha känt mig lite (läs: mycket) lost.



Jag måste dock säga att det var en annorlunda men skitrolig teater :D

Adieu!