Hämnd...?
Hämnd är ett hårt ord, bakom hämnden så ligger oftast en lång och komplicerad händelse som läsare måste få förklarat. För att behandla hämnd så måste det finnas utrymme för detaljer och förståelse bakom varje handling. I mina ögon så är hämnd något farlig men samtidigt någonting som måste uppmärksammas, det är för komplext för att förklara med hjälp av en dikt, eller en novell. I en barnbok så kan det verka skrämmande eller opassande. Hämnden finns fortfarande i barnböcker och i de flesta småbarns liv, men kanske inte i en sådan hög grad.
Alla människor har någon gång känt ett behov av att hämnas, för ens egen räkning eller för andras. Det har behandlats i många böcker och är oftast skäl till många mord och terrordåd. Därför är det också väldigt svårt att få ett grepp om det och sedan skriva om vad som händer när man ska hämnas, vilka känslor man känner och vad som driver på just den hämnden.
Hämnd låter fortfarande tungt och det är ingenting man söker efter, hämnden hittar en. Det är också därför en roman skulle vara så passande, där kan läsarna se vad som triggar fram hämnden och hur karaktärerna påverkas av dem oftast fasansfulla följderna. En roman kan dock i vissa fall ha för mycket detaljer så att läsaren aldrig få chansen att ”läsa mellan raderna”, men jag känner att hämnd är så svårt att greppa och att allt runtomkring måste vara så detaljerat för att förstå helheten.
De flesta känslor och handlingar har oftast en enkel förklaring och är därför enkla att sätta etikett på, men sen finns de känslor som man aldrig kan förstå fören man själv upplever dem. För vilken etikett ska sorg, kärlek, eller hämnd ha? Så frågan jag tillslut ställer mig är, vad är hämnd?
